Fru Holle/Flädermor

Och så nu kommer sista sagoskålen, i alla fall för den här gången: Fru Holle, här i landet kan hon kallas mycket: Holda, Mor Hulda, Flädermor.

Hon är en mytisk, mystisk varelse från långt tillbaka i tiden, vissa säger att hon här i Norden var en sorts urgudinna som fanns t o m före asagudarnas tid. Ordet huldra kan härledas från hennes namn.

Annars är Fru Holle ett centraleuropeiskt sagoväsen, mycket populär och omskriven och firat så här i vintertid, särskild i tyska delstaten Hessen där de vet exakt var hon bor och huserar.

När hon skakar sina dunbolstrar, så snöar det på jorden.

Hon anses också vara vävarnas och spinnerskornas skyddsande, och i sin uråldriga form som modergudinna är hon förbunden berg och grottor, med dammar och med brunnar.

Så här är Grimms saga om Fru Holle, en saga som passar fint så här års:

Det var en gång en änka som hade två döttrar, men bara den ena var hennes riktiga dotter. Den andra, styvdottern fick finna sig i att liksom Askungen sköta allt slit i hemmet medan den andra kunde lata sig från morgon till kväll.

Varje dag fick den lydiga flickan sitta vid byns brunn och spinna tills fingrarna blödde. En dag blev sländan så blodig att hon böjde sig ner över brunnen för att tvätta den ren. Det ville sig inte bättre än att spolen ramlade ner i den ändlöst djupa brunnen.

Helt förtvivlat hoppade hon efter. Under den långa färden mot botten förlorade hon medvetandet och när hon återkom till sig, befann hon sig på den underbar äng med tusentals blommor. Förbryllad reste hon sig och började följa en liten stig.

Först kom hon till en bakugn, full med färdiggräddade bröd, bröden skrev förtvivlat på hjälp, ta ut oss, annars bränns vi vid!

Genast tog hon tag i brödsleven och hämtade ut allt bröd, bröden tackade och hon vandrade vidare. Hon kom till ett äppleträd, där hängde det massor med mogna äpplen. De bad att få bli nedplockade, flickan skakade trädet och staplade äpplena i en fin hög.

Till slut kom hon till Fru Holles stuga. När hon såg den gamla gumman blev hon först rädd, men denna talade så snällt till henne. Hon erbjöd henne mat och husrum mot att hon hjälpte henne i hushållet. Speciellt noga var det med sängkläderna, dunbolstren skulle skakas länge och väl, annars skulle det inte bli någon snö på jorden.

Flickan tog sig an allt, van som hon var, skakade för allt vad tygen höll sängkläderna och fjädrarna yrde som snöflingor i luften.

Efter en tid fick hon så trots allt hemlängtan, fast hon hade det så förträffligt hos fru Holle, fast hon fick den godaste maten och den mjukaste sängen att sova i.

Fru Holle följde med henne till en stor, tung port, som ledde tillbaks till verkligheten. Och precis när hon passerade porten regnade det ner så mycket guld över henne, hon blev helt översköljd av guldet, hon glänste och skimrade. Det var tacken för hennes plikttrogna arbete.

När hon så kom till gården golade tuppen:

Kukeliku, här är hon ju, våran Guldmarie är tillbaka nu!

Bestört såg styvmor och styvsyster henne komma, helt förgylld. Och eftersom modern var en sniken en och gärna ville se sin egen dotter bli lika rik tvang hon henne rask ner i brunnen.

Samma sak hände: här var den vackra ängen, här den smala stigen, och så här, de jämrande bröden.

Skulle jag ta ut er, jag skulle ju kunna bränna mig på den heta ugnen, sa den bortskämda tösen och spatserade vidare.

Inte heller äppleträdet ville hon skaka, hon skulle ju kunna få ett äpple i huvudet.

Väl hos fru Holle försökte hon sköta sig, åtminstone första dagen, med tanke på rikedomarna som hägrade. Men redan nästa dag började hon tröttna och duntäckena orkade hon då alls inte skaka.

Det året uteblev all snö på jorden.

Fru Holle såg sig ingen annan råd än att köra flickan på porten, så hon ledde henne till porten. Och inte regnade det ner något guld på latmasken, det regnade ner en hel gryta med svart tjära.

Tillbaka på gården skrek så tuppen:

Kukeliku, här kommer hon ju, våran Tjärmarie är tillbaka nu.

Tjäran kunde hon aldrig få bort, resten av livet fick hon gå omkring och skämmas, höljd i svart tjära.

Så var det med det.

Tillbaks till själva Fru Holle, vår Flädermor.

Det finns faktiskt en parallell till den tyska Frau Holle i Västergötland, det kvinnliga väsen som kallas Ålla och beskyddar Ålleberget utanför Falköping. Också när Ålla skakar sina sängkläder så snöar det över Falubygden.

Parallellerna finns som sagt till uråldriga fruktbarhetsgudinnor som Njärd och Freja, hon är också omnämnd som Hlodyn, hon som gav gåvor till kvinnor runt midvintersolståndet. Här finns också ett samband med nornorna som satt och spann människornas livstråd. Hon är det feminina väsen som beskyddar skogar och allt som växer. Framför allt knyts hon till vintergröna växter, och då speciellt misteln och järnek, hon förknippas med fruktbarhet, men också med död och återfödelse. Och så är hon hemmets beskyddare, kvinnors sysslor och kvinnors hantverk.

Naturligtvis är fru Holle/Hulda/ också lite av en häxa, inte för inte blev Guldmarie lite rädd för henne, hon hade stora tänder och såg skrämmande ut.

Jag tyckte väldigt mycket om fru Holle som barn. Varje gång det snöade tänkte vi barn på henne.

Sedan tyckte jag det var märkligt att flickan ramlade ner i en brunn och hamnade på en blommande äng. På den tiden skedmatades jag trots allt med allsköns fantasi och tokeri som jag inte alls hade svårt att förlika mig med.

Men ibland tog min vänstra hjärnhalva kontroll med sina trista krav på realism och trovärdighet. och att tro på att man kunde ramla nedåt och hamna upptill i himlen, det blev lite konstigt. Jag hade inte alltid hel och full koll på den magiska drömtiden.

Det är lättare nu.

Den här sista sagan innehåller faktiskt de tre andra: Askungen finns här, Spinna halm finns (fast hon behövde bara spinna vanlig tråd) och grodprinsen finns i brunnen väl?