Spinna halm till guld: Rumpelstilzchen

Och nu till nästa favoritsaga, Rumpelstilzchen. Jag vet, att den på svenska har många olika namn, Vippumbur, Ripoet Barrabas, Titteliture och Päronskaft.

Men jag håller mig till min barndomssagas namn, Rumpelstilzchen.

Som barn tyckte jag mycket om denna saga, som vuxen har jag störts av mycket: girigheten, bedrägeri, lova något och sen inte hålla sina löften, och hur en far kan saluföra sin dotter med rena lögner.

Så här berättas det:

Det var en gång en mjölnare som, när han hörde att kungen var ute på friarstråk, gick till sagde kung och påstod att hans dotter inte bara var vacker utan också kunde spinna halm till guld.

Kungen, som tycks varit en girig jävel, tog till sig flickebarnet, låste in henne i ett rum full av halm och krävde att hon tills morgonen grytt skulle ha förvandlat halmen till guld.

Flickan tyckte inte det var lönt att ens försöka, i stället satt hon där och grät och jämrade sig och vred sina händer i förtvivlan.

Vad får jag, om jag spinner halmen till guld, hörde hon så en röst och den tillhörde en liten lustig gubbfigur som kommit in i rummet Gud vet hur.

Å, du får mitt halsband! svarade flickan något förbryllad.

Sagt och gjort, gubben satte sig och spann och på morgonen, föreställ dig kungen glädje, när rummet var fyllt med guld.

Men så är det ju med girigheten, genast låste han i flickan i ytterligare ett rum, större och med än mer halm. Spann hon inte detta gud skulle hennes huvud rulla.

Återigen kom lilla gubben. Denna gång gav hon honom sin ring. Återigen var rummet full av det mest gyllene guld när kungen kom på morgonen.

Än var det inte slut på hans begär efter rikedom, nu satte han henne i ett rum stor som en lada och med massor med halm.

När gubben kom hade hon inget mer att erbjuda honom.

Ge mig ditt förstfödda barn när du väl gift dig med kungen, sa gubben. Flickan gick med på det, fast hon hade förstås ingen som helst avsikt att uppfylla sitt löfte när den dagen väl kom.

Nästa morgon var kungen äntligen nöjd och höll sitt löfte och gifte sig med flickan.

Och dagen kom när hennes första barn var fött och lilla gubben kom och krävde sin lön.

Flickan grät och ojade sig så mycket, erbjöd allt möjligt annat, men gubben gav sig icke. Men alla dessa tårar och all denna veklagan rörde hans lilla gnomhjärta och han gav efter, litegrann.

OK, sa han, fast på gammaltyska.

Du får behålla ditt barn om du kan gissa mitt namn.

Tre nätter i rad skulle han komma och förhöra sig.

Första natten försökte hon med ganska vanliga namn:

Kasper, Jesper, Baltasar…

Och de var alla fel.

Nästa natt provade hon de ovanligaste namn hon kunde komma på:

Rippenbiest, Hammelswade, Schnurrbein…

Också fel.

Dagen därpå berättade en tjänare för henne att han hade råkat se en sådan lustig gubbe långt inne i skogen. Han skuttade så glatt runt sin lilla eld och sjöng:

Ack så bra att ingen veter

att jag Rumpelstilzchen heter

Ja, då visste hon. Gubben kom, och hon var så retsamt:

Heter du Hans?

Heter du Sven?

Heter du möjligen Rumpelstilzchen?

Då blev gubben så paff och framför allt så förbannat att rök sköt ut ur hans öron och han försvann och han kom aldrig mer tillbaka.

I min barndomsversion blev han så arg att han stampade i golvet, tog tag i sitt ena ben och rev sig själv i två bitar.

Ganska så drastisk och inte så trevligt med tanke på, att han ju hållit sin del av avtalet och att det var hon som brutit mot det.

Sagan upptecknades i brödernas Grimms första sagosamling från 1813 och den lär var flera tusen år gammal.

Jag har en app i min telefon med lugnade berättelser som man ska somna till. Det funkar väldigt bra. En av berättelserna är en vidareutveckling av just Rumpelstilzchen.

Där hamnar gubben i någon sort undre värld när han blir förbannad, han stampar sig rakt ner i underjorden. Den är bebodd av de vänligaste små gnomerna som tar hand om Rumpelstizchen och förstår att han har problem med sitt humör. De lär honom anger management, lär honom att bli vegetarian och att meditera när ilskan rinner till.

Och visst funkar det. Rumpelstilzchen återvänder till jordlivet, skaffar sig en stuga och en underbar trädgård där han odlar de finaste grönsakerna. Dessa säljer han på marknaden och allt är frid och fröjd. Tills en dag en ung man i slitna kläder och med ett underligt beteende dyker upp och stjäl av hans grönsaker. Detta klara Rumplestilzchen galant tack vare sina goda kunskaper i meditation.

Nästa gång pojken dyker upp ger han honom en korg med grönsaker. Då får han reda på att han och hans mor lever i största nöd efter att kungen slängt ut dom från slottet när guldet tog slut och allt gick åt skogen.

Och så slutar det sagolikt underbart gott och rättvist: Modern och sonen flyttar in hos Rumpel och tillsammans odlar de grönsaker som de säljer och så lever de i största lycka för all tid framöver.

Så ska en saga sluta!

Rumpelstitzchen har följt med mig genom livet. Min fosterfars först båt, en Flying Dutchman hette just Rumpelstilzchen.

Sedan valde jag Spinna halm som titel på min ena blogg. Spinna halm till guld kan man också göra med ord, med upplevelser, med minnen och med tankar.

Det är rena rama alkemi!

Till min skål använde jag riktig halm på utsidan. Det var ganska så arbetsam och tog längre tid än jag trodde. Men först sydde jag insidan med guldtråd och läggsöm. Också det tog bara så lååång tid, fast det gjorde inget, det var så roligt. Det kändes lite som ett riktigt, gammaldags guldbroderi. Och så gick det åt mycket mer guldtråd än jag först hade trott.

Det är liksom guldtrådarna som spunnits av halmen som rullar ner i skålen som olikstora nystan.

Det blev ett par turer till Canvasbutiken, för proviantering av guldtråd. En sån tur, att denna fina affär finns!