Grodkungen

heter denna skål, fast det har jag direktöversatt från Froschkönig, jag tror faktiskt att den heter Grodprinsen. Det är ännu en av standardsagorna från barndomen:

En liten prinsessa sprang och lekte hela dagen med sin guldboll, det var det roligaste hon visste. Allteftersom kom hon allt längre in i skogen. Där fanns en djup brunn, och det ville sig inte bättre än att hennes boll hamnade i brunnen.

Helt omöjligt blev det för henne att få tillbaks sin älskade guldboll, brunnen var så djup.Hon satte sig att gråta och beklaga sig. Då dök det plötsligt upp en groda. Grodan erbjöd sig att hämta upp hennes boll, men han var inte intresserad av varken guld eller pärlor eller smycken som hon erbjöd honom. Han ville bli hennes lekkamrat, följa med henne till slottet, äta från hennes tallrik, dricka från hennes bägare.

Och sova hos henne i henens säng.

När prinsessan så fick sin boll tillbaka sprang hon glatt och hårdhjärtat hem, struntade i grodan och i sitt löfte till honom.

Men grodan segade sig upp till slottets port, knackade och ville bli insläppt. Kungen såg på sin dotter att något tryckte henne. När han hörde hur svekaktigt hon betedd sig tvang han henne att hämta grodan och hon fick snällt ge med sig och ha honom hos sig på bordet, ätandes från hennes tallrik, drickandes från hennes bägare.

Hon tyckte det var ganska så obehagligt och äckligt. När han så krävde att få komma till sängs med henne, hade hon svårt att ens röra vid honom. Till slut fick hon nog: ursinnigt slängde hon det i hennes ögon vidriga lilla djuret i väggen – och vips, förtrollningen var bruten och där stod han, prinsen med de vackra ögonen.

Det där med att han krävde att bli kysst kom till långt senare, i slutet av 1800-talet. Det där klämkäcka kastande i vägg var väl inte så comme il faut för den pryda viktorianska eran.

Enligt orginalstoryn är sagan alls inte slut med att prins och prinsessa ståndsmässigt åker i vagn till prinsens slott. Baktill på vagnen står prinsens tjänare, den trogna Henrik. Plötsligt hörs en smäll, alla rycker till. Men då säger Henrik att det är lugnt, det var bara en av de tre järnringar han hade lagt om sitt hjärta när hans herre förvandlats till groda, i förtvivlan, så att inte hans hjärta skulle brista av sorg. Och nu så brast de, först en sen den andra och till slut den tredje.

Den delen av sagan ansågs tidigt som absolut överflödigt, så den utlämnade man raskt.

Sagan om Grodprinsen tyckte jag redan som barn vara inte bara bitvis lite läskig men också underlig skum.

Och nog har den varit föremål för mycket psykoanalyserande, t o m av C G Jung själv. Han tyckte att sagor var analyserbara, precis som drömmar lämpade de sig till tolkningar.

Många har gett sig på grodprinsen: en saga om en flickas initiering från oskuldsfullt barn till vuxen kvinna. Guldbollen som symbol för barndomen som hon ogärna vill släppa, skogen och brunnen är arketyper för det undermedvetna. Grodan är något obekant, något motbjudande, annorlunda, en symbol för mannen. Hennes initiala ovilja att hålla sina löften bryts av fadern, kungen = hennes animus eller överjag.

Under sagans gång mognar flickan från barn till vuxen kvinnan. Den något obegripliga handlingen när hon slänger grodan i väggen är det avgörande steget när hon förvandlas från en passiv lydig varelse till aktiv, aggressiv vuxen som tar saken i egna händer. Först då förvandlas den väsenskilda mannen till en igenkänningsbar like.

Det finns en mera okänd saga i Grimmbrödernas sagosamling som heter Järnhans och som är en liknande berättelse men som handlar om mannens initiering till vuxenlivet. Det har den amerikanske poeten Robert Bly skrivit om i sin bok med samma namn, Järnhans. Den har ansetts som en viktig bok för den i USA med kvinnorörelsen parallella mansrörelse.

Min skål har jag formad lite som en brunn, längst ner ligger guldbollen. Till insidan hittade jag ett fantastiskt grönglänsande ”amfibiskt” tyg med bubblor. Skålen är också format lite lite som en krona, i många avbildningar av sagan bär grodan alltid en liten gyllen krona.

Utsidan är ett collage av gröna tyger, och prydd med diverse gröna grodor.

PS: en av mina högsta önskningar som barn var att få en lövgroda. Man kunde ha den i ett terrarium och där skulle det finnas en liten stege. På så vis kunde man se hur vädret skulle bli. Satt grodan högt upp blev det fint, långt nere blev det dåligt väder.

Magi, tyckte jag. Jag fick aldrig någon lövgroda.