Aska, ärtor, duvor och en bal på slottet

I morgon ska jag lämna mina sagoskålar till Sintra så ikväll sydde jag det sista, namnade och sydde fast ärtorna i botten på Askungeskålen.

Den som heter Aska, ärtor, duvor och en bal på slottet.

Min Askungen är inte samma som Disneys. Här är det t ex inga möss. Men det finns hjälpsamma duvor.

Det är en av mina standard barndomssagor, som berättats för mig många kvällar. Grimmsagorna kunde min mor utan och innan, och en del av dom hittade hon på på stående fot när hon tröttnat eller uttömt sitt förråd.

Askungens mor dog men hann lova henne att ta hand ,bara hon skötte sig och var snäll. Dottern skulle plantera ett träd på moderns grav, och närhelst hon behövde hjälp skulle hon bege sig dit, till graven.

När trädet grönskat två gånger gifte fadern om sig, med en elak kvinna förstås, och hon hade två döttrar som obs: var vackra (inte strykfula som i Disneyversionen). Men de var vackra bara på ytan, deras hjärta var stenhårt.

Flickan blev genast deras mobboffer. Hon fick slita i hushållet, hon förolämpades och hon straffades. Jag undrade alltid som barn redan vad det var för fel på fädrarna som aldrig märkte något och inte tog hand om sina barn.

Hon togs ifrån de vackra kläderna och kläddes i trasor och fick sova vid spisen och passa upp sina styvsystrar.

Så blev det den berömda balen på slottet, prinsen var på friarstråk. Systrarna skulle dit, askungen fick stanna vid spisen och sortera, första kvällen var det linser. Men hon fick hjälp av de trevliga duvorna, som hjälpte henne skilja åt: de dåliga i krävan, de fina i skålen. När de väl var klara tog de med Askungen till duvslaget så att hon kunde få se de tindrande ljusen från slottet.

Andra kvällen hjälpte duvorna henne att sortera vicker, och efteråt tog sig Askungen till graven, fick en fin klänning och vagn och en kusk och två svarta hästar. Hon gjorde succé, prinsen föll som en kägla men klockan tolv fick hon rymma fältet innan förtrollningen bröts.

Tredje kvällen fick hon sortera ärter, duvorna gjorde åter jobbet i ett huj och återigen begav hon sig av till slottet. Men denna kväll hade prinsen fått trappan inkletat med tjära och när hon återigen flydde fastnade hennes ena sko.

Och så drog prinsen runt och provade skon på rikets alla möer, kom också till de elaka flickornas hus. De hade små fina fötter så de hyste gott hopp, men ack, inte gick foten ner i skon. I tur och ordning fick den ena fick skära av sig en bit av hälen, den andra lite tår.

Men när prinsen red iväg med först den ena, sen den andra bedrägliga flicka avslöjade duvorna, att blod rann ur skon. Ruckediro, det kommer blod ur din sko…

Så till sist fick Askungen pröva och allt löst sig, allt blev frid och fröjd.

(Det där med att skära av sig hälar och tår tyckte jag redan som liten var lite väl barbarisk och hjälplöst dumt. Och smärtsamt och geggigt.)

Min Askungeskål är grå som askan från spisen, och runtom finns de hjälpsamma duvorna, pickandes flygandes, landande…

På kanten har duvorna sorterat ärterna och radat upp dom fint.

Och inuti är det bal på slottet, allting glänser och glittrar och lyser.

På botten av skålen ligger ärtorna….