Welwimtilym – Korpens skål

Det är så trevligt, jag fick en inbjudan från konsthantverkskooperativet Sintra att vara me dpå deras julutställning, En Sagolik jul.

Det passar mig ju riktigt bra, det var bara att fortsätta på den vägen jag befunnit mig på ett bra tag.

Jag bestämde mig för att göra fyra sagoskålar. Den här, Korpens skål ska däremot inte vara med, den gjorde jag till utställningen i Lerum.

Jag är så otroligt förtjust i kråkfåglar. Det är en fröjd att få leva nära skatorna som har ett bo högt upp i vår tall, eller att komma till Fridhems folkhögskola i Svalöv och varje kväll iaktta råkorna som med skrän och oväsen slår sig ner i de gigantiska sovträden som omger skolan.

Och så gillar jag korpen, denna så speciella fågel. Olyckssalig korp, korpmor, olycksbådande, Edgar Allan Poes The Raven…

Det är Daslands landskapsfågel, man kan höra den ibland men ser den sällan. Jag har t ex aldrig hittat någon korpfjäder…

Så istället broderar jag svarta fjädrar runt skålens kant.

Inspirationen till skålen är en saga från Kamtjatka, Solens befrielse.

Det är korpen Welwimtilyn som hade slukat solen. (Imin skål ligger ett gyllene ägg i botten, jag hade ingen sol.

Nåväl, korpen hade svalt solen, sen la han sig att sova, och en hisklig snöstorm bröt ut, som aldrig ville sluta. Det var mörkt och kallt och eländigt.

Då sa Ememkut till sin dotter Klükenewyt: Gå till korpen Welwimtilyn, ropa honom hit.

Så hon satte sig på släden och gav sig av. Korpens fru kommer ut, ser flickan och ropar på korpen:Kom ut, här är någon som vill dig något.

När han förstår att det är Klükenewyt snäser han bara.

Äsch.

Det stormar allt mer, det blir inte ljust, flcikan drar hem igen.

Var är korpen frågar hennes far.
Han ville inte komma, han sa bara äsch.

Då säger Emenkut till sin yngsta dotter Iniawyt, kamma dig, gör dig vacker och åk du till korpen.

Den vackra Iniawyt kammar sig och gör sig fin. Framme vid korpen sätter hon sig ned, frun ropar på korpen: kom ut, du har besök, gör dig inte till!

Korpen frågar: vem?

Iniawyt. Kopren kommer ut, ser på flickan, skrattar av lycka: haha!

Och då, när han skrattar, spottar han ut solen. Himlen blir klar, det slutar snöa.

Denna saga speglar väl trosbilden hos korjakerna som lever på Kamtjatkahalvön vid nordöstra ishavet. Och precis som här hos oss i norr, är det mörkt och kallt under vinterhalvåret.

Deras skapelsegud är Den stora Korpen. Och det är när korpen svalt solen somdet blir mörker.

Så människorna ber sin gud om hjälp. Fadern skickar sin ena dotter men planen lyckas inte. Först när fadern är beredd att ”offra” sitt yngsta och mest älskade barn, blir det bra.

Så är det i sagans värld. I verkligheten är det bara att bita ihop och ta det som det kommer. Det är inte långt kvar tills det vänder igen.