Fallen från skyarna

Det känns som det bara var igår jag satt och broderade, sydde, monterade, beställde ramar, fick tag på stålstavar. Det känns som om jag precis har hängt upp utställningen på Nääs Konsthantverk.

Och nu är et plötsligt bara två helger kvar, denna fredag, lördag, söndag och så nästa veckas fredag lördag söndag. (sista dagen 8 november)

Jag hade tänkt att jag under utställningen sgång skulle skulle lägga ut bilder här på hemsidan på verken och kanske presentera dem och tankarna bakom lite mer, men det är förbluffande och lite nedslående hur en pandemi kan suga musten ur en även om man har lyckats hålla sig frisk.

De senaste direktiven att åter hålla oss i herrans tukt och förmaning och hålla oss hemma och inomdörrs lär kanske avskräcka eventuella besökare, så det kan vara en god idé att trots allt försöka få till några inslag om utställningen.

Jag ser att sist jag skrev var något av en evighet sen, och då var det just om Den stora blå, som arbetsnamnet har varit under de tre år jag från och till har hållit på med den.

Nu heter den Fallen från skyarna.

Processen med denna bild har varit lite speciell, lite bakvänd och kanske också lite famlande.

Till att börja med.

För tre år sedan bjöd kollegan och vännen Tabea Dürr mig hem så vi kunde sitta och inte bara prata utan framför allt brodera ihop. Eftersom jag just då inte hade något arbete på gång fick jag i all hast improvisera. Jag tog fram en ganska stor duk som jag tidigare hade indigofärgat. Jag gillade resultatet, det var så fint. Jag tänkte det skulle kunna funka som inspiration och grund till något jag just då ännu inte fullt ut formulerat.

Så jag började brodera någonstans i mitten, fyllde i de blå och de vita fälten med bayeuxstygn. I och för sig en totalt vansinnig och hjärtskärande tidskrävande teknik. Jag hade någon svag idé om romantikens blå blomma.

Då och då tog jag fram arbetet och fortsatte, utan att egentligen veta vart jag ville komma. Precis tvärt emot hur jag annars arbetar fram bilder, men en klar tanke, även om jag sällan lyckats fullt ut att förverkliga idén.

Någon sa att det liknade en himmel med vita moln. Det kunde jag hålla med om, och så förvandlades blå blom-idén till drivande sommarskyar.

Vad skulle jag så göra med detta stycke himmelsblå himmel? Enbart himmel räckte ju inte, jag ville ju också berätta något.

Fram växte så tanken på den stora svarta skuggfiguren: en ängel som fallit från skyarna.

En gång för några år sedan läste jag en bok, Tid för allt, av Knausgård. I den fanns berättelsen om en man – det var på 1700-talet visst – som av misstag råkade på några änglar som fallit från himlen. De befann sig i en flod, och de kunde inte komma tillbaks dit där de kommit ifrån. De såg fruktansvärda ut, skräckinjagande och utsvulta försökte de fånga fiskar.

Den bilden stannade hos mig och på något sätt finns den där i denna min ängel. Det är någon som av misstag hamnat här. Änglar behöver inte vara väna, de är väsensfrämmande och mystiska.

Någon på vernissagen frågade mig varför ängeln var svart coh inte vit. Historien ovan kan vara förklaringen. Eller den, att jag i alla tider uppfattat min eventuella skyddsängel som en suddig svart figur strax bakom mig, med gigantiska svarta vingar.

Eller så är det helt enkelt så att det är en estetisk grej, en svart figur är så mycket vackrare mot det blå och det vita.

Fastän jag nu hade ängeln på plats så var kompositionen fortfarande ofärdig. Det behövdes något som knöt ihop figuren och himlen, något som skapar djup och rum. Grenverket blev det sista på bilden, den sammanbindande länken.

Fallen från skyarna var slutligen klar.

Efter tre år och oändligt många bayeuxstygn – även under figuren är det fullt med totalt onödiga bayeuxstygn.

(Så blir det när nam inte vet från början…)

Jag är förstås jublande glad att bilden har sålts (trots sitt höga pris), så glad att den kommer att finnas hos någon som tycker om den istället för att ligga ihoprullad på min vind i väntan på nästa utställning.

Men samtidigt: ett stygn av sorg, att redan behöva ta avsked från den, den är ju så nyss kommen till min värld.

Med detta sagt: för er som vågar och vill och kan ta er till Nääs så finns det fortfarande tid att få se den irl. Och när ni ändå er på Nääs, unna er en underbart god fika (utomhus) och ta en promenad i de nu höstligt vackra omgivningarna!